Tankar i kollektivtrafiken

Precis som på alla andra ställen så har vi i Alby också en person vid tunnelbanan som jag inte vet namnet på men hon säger alltid ”hej hej, tjena”.

Någon gång under sommaren försvann hejhejtjena och jag blev lite förvånad över hur mycket jag tänkte på detta. 

Varför är hon inte här? Har det hänt nåt? Varför sitter det någon annan där? Har hon rest hem kanske? Eller är hon sjuk? 

Tankarna fortsatte att skava i mitt huvud.

Men så efter semestern var allt som vanligt igen. Hejhejtjena är tillbaka på sin plats och allt ör som vanligt igen.

Men jag är fortfarande lite nyfiken.

Mitt emot mig sitter du.

Du ser ut som en människa i allra största allmännhet. Propert klädd, kanske på väg till jobbet?

Du har ett viktigt samtal i mobilen. Du berättar hur jobbigt det har varit och att du är glad över stödet du fick. Samtalet är kallt professionellt. Du verkar vara ha varit en viktig person i en viktig händelse.

Men samtalet stämmer inte överens med den människa jag ser mitt emot mig.

Den person jag ser mitt emot mig ser så ordinär ut, en helt vardaglig person, en bland alla tusen resenärer denna morgon.  Där hemma finns kanske ditt barn som bara ser dig som sin pappa? Eller kanske din hund som bara ser dig som sin husse och just nu ligger där och väntar på att just du ska komma hem?

Men i mobilen är du någon annan. Kanske en chef på ett företag som just förlorat en viktig kund?

Jag kan bara gissa eftersom jag bara hör ena halvan av världen i din mobiltelefon.

Så för mig är du fortfarande en högst vanlig morgonpendlare som nyss  avslutat ett telefonsamtal.

När tåget lämnade Flemingsberg släcktes belysningen i vagnen. Allt blev svart.

Hmmm, ska tåget kanske tas ur trafik? Va jobbigt.

Nej, nu rullar vi ändå. Knepigt.

Allt är mörkt i vagnen.

Det enda ljuset är det blåaktiga skärmljuset från alla smartphones, paddor och liknande. Alla ansikten lyses upp av detta magiska blåa sken.

Men så tittar någon upp från sin skärm.

“Vilken tur att ingen får panik”

Fler personer lämnar sin skärm och börjar reflektera över sin fysiska omgivning.

“Det känns lite lugnande med mörker, nu kommer jag att vara på bättre humör när jag kommer hem”, säger någon som tittat upp från sin blåa skärm.

Ja tänk att det kan vara så enkelt.

Lite mer mörker, lite färre blå-skimrande skärmar, och lugnet infinner sig.

Ganska enkelt.

Jag sitter djupt försjunken i mitt senaste projekt medans tunnelbanan skramlar fram mellan stationerna på söder.

Att sitta på tunnelbanan och skriva på min senaste iPhone-app fungerar mycket bättre än jag hade väntat mig. Surret runtomkring stör inte alls, det skapar en slags närvaro mitt i ensamheten här vid tangentbordet. Det finns inget annat som drar i upmärksamheten än just tangentbordet.

Så kommer det som jag vet måste komma. T-Centralen. Byte till nästa tåg.

Jag trycker ner mina anteckningar i ryggsäcken, slänger igen locket på datorn och skyndar ut. En rulltrappa, ett rullband, en rulltrappa till och någon minuts väntan, det är allt som behövs för att jag återigen ska få glida in i kodningens underbara värld.

Så framme vid blåa linjen mot Akalla står då en kollega till min förra chef. Vi hade mycket gemensamt för att par år sedan men efter att karriärvägarna gått åt olika håll möts vi ganska sällan.

Nu möts våra blickar och vi hejar på varandra.

Men vad ska jag göra nu?

Ska jag stanna och prata med henne? Det är nog det vanligaste att göra när man träffar en gammal bekant på det här viset.

Men jag vill inte prata, jag vill sitta för mig själv en stund till och skriva några fler rader Swift-kod.

Under en hemskt lång bråkdel av en sekund virvlar dessa två val runt i mitt huvud på ett sätt som får en trpoisk orkan att verka som en gäspning.

Tiden för att fatta ett beslut är kort. Saktar jag ner måste jag stanna. Fortsätter jag gå kan jag inte vända om. De två meter av betänketid jag har avverkas i en ryslig takt.

Jag väljer att gå vidare.

Jag fortsätter en bra bit. En omotiverat bra bit med tanke på åt vilket håll jag ska gå när jag senare kliver av.

Tåget kommer, jag sätter mig ner. Fiskar fram datorn, öppnar locket och glider återigen in i den underbara iOS-världen.

Vad tänker hon nu? Undrar hon varför jag inte stannade? Kanske hon också var i sin egen värld och är glad att jag inte stannade? Det får jag nog aldrig veta. Och kanske är det lika bra det.