Andra kreationer
Äntligen!
Idag fick jag ännu en av dessa fantasier om Monika. De har börjat komma allt oftare nu på sista tiden. Det var idag när jag var ute och gick i nysnön som jag fick en sådan barnslig lust att rulla runt i snön. Jag tänker mig att jag och Monika är ute och går tillsammans.
Tankar i kollektivtrafiken
Kollektivtrafiken är sin egen värld i världen. Oavsett vår egen vilja blir vi ihopträngda på mycket små utrymmen. Den kontroll vi vanligtvis har över vår omedelbara närhet får sättas åt sidan för att vi ska kunna resa kollektivt. Men mitt i trängseln finns också behov av att stänga allt ute och göra sina egna saker, kanske ibland omedvetet ganska privata saker.
Äntligen!
Idag fick jag ännu en av dessa fantasier om Monika. De har börjat komma allt oftare nu på sista tiden. Det var idag när jag var ute och gick i nysnön som jag fick en sådan barnslig lust att rulla runt i snön. Jag tänker mig att jag och Monika är ute och går tillsammans.
Det är mörkt ute eftersom det är vinter. Snön faller sakta i stora flingor genom luften och allt är sådär tyst och stilla som det bara är på vintern när det snöar.
Vi pratar tyst om livet och meningen med allt. Vi går tätt tillsammans så att våra armar ibland stöter emot varandra.
Plötsligt får jag ett tokigt infall.
Jag tar upp en näve snö och trycker in i hennes ansikte. Fräsande som en våt katt böjer hon sig ned, lassar båda händerna fulla med kall snö och slänger den mitt i mitt ansikte. Snökriget är i full gång.
I stridens hetta tar jag ett stadigt tag runt hennes midja och känner kort hennes mjuka kropp mot min innan jag slänger henne ut i en snödriva. Kvickt som ögat hoppar jag efter, sätter mig över henne där hon ligger med ansiktet ner mot snön och murar igen hennes ansikte fullständigt. Hon viftar vilt med armar och ben utan att komma loss. Mer snö. Ner på ryggen innanför jackan. Efter en stund låter jag henne komma loss ur mitt grepp och blottar min strupe för henne.
Hon är inte sen att utnyttja övertaget utan begraver mig helt i snö. Jag låter henne hållas en stund och njuter av att hon sitter där ovanpå mig. Njuter av att känna hennes upphetsade kropp mot min. Jag grabbar tag i hennes jacka och vi rullar runt i snön, hela tiden skrattande och frustande av upphetsning.
Vi börjar bli lite trötta och rullar allt långsammare runt. Hon stannar på rygg med mig ovanpå. Vi lugnar oss och tittar varandra djupt in i ögonen. Någonstans där inne finns en glödande lust som bara väntar på att få vakna till liv. Jag tar av mig ena handsken och borstar försiktigt bort snön ur hennes ansikte och lägger hennes fuktiga hår tillrätta.
Vi betraktar sedan varandra en god stund och undrar båda två vad den andre tänker på. Som reaktion på ett tecken från ovan stryker jag henne sakta med ett finger från pannan, ner över kinden och till halsen. Hon får ett allvarligare uttryck i ansiktet, lyfter sin högra hand mot mitt ansikte och lägger den mot min kind. Mitt hjärta bultar snabbt i mitt bröst och jag känner mig varm om hela kroppen.
Jag tar stöd med mina armar och böjer mig sakta ner mot hennes ansikte. Hon tittar mig djupt in i ögonen. Nu är jag alldeles nära och känner hennes andedräkt. Den kännas varm och lockande. Jag låter min näsa sakta röra vid hennes för att därefter gå på upptäcktsfärd runt hennes ansikte. Jag suger sakta och omsorgsfullt in dofterna från hennes panna, ögon, öron, kind, hals och slutligen hennes mun. På väg upp mot hennes näsa snuddar våra läppar vid varandra.
Vi leker en stund med våra läppar innan jag sakta öppnar min mun och fuktar hennes läppar med min tunga. Hon öppnar sin mun och våra tungor möts i en försiktig dans. Jag pressar mig allt hårdare mot hennes mun och tungornas dans blir allt häftigare. Jag lägger mig raklång över henne och vi tar ett stadigt tag i varandra. Vi rullar runt ett par varv, hela tiden ivrigt kyssandes. Vi stannar när vi ligger där i snön, sida vid sida och ser på varandra med lättade ögon. Vi kramar varandra ömt en lång stund utan att säga ett ord.
När vi tittar upp mot den karga natthimlen breder sig ett mäktigt norrsken ut sig över oss där vi ligger tätt ihop och myser. En stjärna faller över himlen och vi ser varandra i ögonen. Leende viskar vi till varandra, ”äntligen!”
Tankar i kollektivtrafiken
Kvinnan i tunnelbanan
Precis som på alla andra ställen så har vi i Alby också en person vid tunnelbanan som jag inte vet namnet på men hon säger alltid ”hej hej, tjena”.
Någon gång under sommaren försvann hejhejtjena och jag blev lite förvånad över hur mycket jag tänkte på detta.
Varför är hon inte här? Har det hänt nåt? Varför sitter det någon annan där? Har hon rest hem kanske? Eller är hon sjuk?
Tankarna fortsatte att skava i mitt huvud.
Men så efter semestern var allt som vanligt igen. Hejhejtjena är tillbaka på sin plats och allt ör som vanligt igen.
Men jag är fortfarande lite nyfiken.
Livet i telefonen
Mitt emot mig sitter du.
Du ser ut som en människa i allra största allmännhet. Propert klädd, kanske på väg till jobbet?
Du har ett viktigt samtal i mobilen. Du berättar hur jobbigt det har varit och att du är glad över stödet du fick. Samtalet är kallt professionellt. Du verkar vara ha varit en viktig person i en viktig händelse.
Men samtalet stämmer inte överens med den människa jag ser mitt emot mig.
Den person jag ser mitt emot mig ser så ordinär ut, en helt vardaglig person, en bland alla tusen resenärer denna morgon. Där hemma finns kanske ditt barn som bara ser dig som sin pappa? Eller kanske din hund som bara ser dig som sin husse och just nu ligger där och väntar på att just du ska komma hem?
Men i mobilen är du någon annan. Kanske en chef på ett företag som just förlorat en viktig kund?
Jag kan bara gissa eftersom jag bara hör ena halvan av världen i din mobiltelefon.
Så för mig är du fortfarande en högst vanlig morgonpendlare som nyss avslutat ett telefonsamtal.
Mysljus
När tåget lämnade Flemingsberg släcktes belysningen i vagnen. Allt blev svart.
Hmmm, ska tåget kanske tas ur trafik? Va jobbigt.
Nej, nu rullar vi ändå. Knepigt.
Allt är mörkt i vagnen.
Det enda ljuset är det blåaktiga skärmljuset från alla smartphones, paddor och liknande. Alla ansikten lyses upp av detta magiska blåa sken.
Men så tittar någon upp från sin skärm.
“Vilken tur att ingen får panik”
Fler personer lämnar sin skärm och börjar reflektera över sin fysiska omgivning.
“Det känns lite lugnande med mörker, nu kommer jag att vara på bättre humör när jag kommer hem”, säger någon som tittat upp från sin blåa skärm.
Ja tänk att det kan vara så enkelt.
Lite mer mörker, lite färre blå-skimrande skärmar, och lugnet infinner sig.
Ganska enkelt.
Får jag sitta för mig själv om jag vill?
Jag sitter djupt försjunken i mitt senaste projekt medans tunnelbanan skramlar fram mellan stationerna på söder.
Att sitta på tunnelbanan och skriva på min senaste iPhone-app fungerar mycket bättre än jag hade väntat mig. Surret runtomkring stör inte alls, det skapar en slags närvaro mitt i ensamheten här vid tangentbordet. Det finns inget annat som drar i upmärksamheten än just tangentbordet.
Så kommer det som jag vet måste komma. T-Centralen. Byte till nästa tåg.
Jag trycker ner mina anteckningar i ryggsäcken, slänger igen locket på datorn och skyndar ut. En rulltrappa, ett rullband, en rulltrappa till och någon minuts väntan, det är allt som behövs för att jag återigen ska få glida in i kodningens underbara värld.
Så framme vid blåa linjen mot Akalla står då en kollega till min förra chef. Vi hade mycket gemensamt för att par år sedan men efter att karriärvägarna gått åt olika håll möts vi ganska sällan.
Nu möts våra blickar och vi hejar på varandra.
Men vad ska jag göra nu?
Ska jag stanna och prata med henne? Det är nog det vanligaste att göra när man träffar en gammal bekant på det här viset.
Men jag vill inte prata, jag vill sitta för mig själv en stund till och skriva några fler rader Swift-kod.
Under en hemskt lång bråkdel av en sekund virvlar dessa två val runt i mitt huvud på ett sätt som får en trpoisk orkan att verka som en gäspning.
Tiden för att fatta ett beslut är kort. Saktar jag ner måste jag stanna. Fortsätter jag gå kan jag inte vända om. De två meter av betänketid jag har avverkas i en ryslig takt.
Jag väljer att gå vidare.
Jag fortsätter en bra bit. En omotiverat bra bit med tanke på åt vilket håll jag ska gå när jag senare kliver av.
Tåget kommer, jag sätter mig ner. Fiskar fram datorn, öppnar locket och glider återigen in i den underbara iOS-världen.
Vad tänker hon nu? Undrar hon varför jag inte stannade? Kanske hon också var i sin egen värld och är glad att jag inte stannade? Det får jag nog aldrig veta. Och kanske är det lika bra det.