Månad: december 2022

I tiden före var min drivkraft att göra det som var bra för i första hand mig själv, det som gav mig glädje utan speciell hänsyn till andra, det som jag tjänade på gentemot andra. Att vissa saker inte var så bra att göra spelade mindre roll, i alla fall så länge ingen såg vad jag gjorde. Det kunde till och med vara så att det var extra roligt att göra en sak just därför att den ansågs vara lite fel.[1] Lite extra krydda i livet kanske, för att se vad jag kunde komma undan med. Jag ville ofta köra bil för fort och risken för upptäckt var ganska liten. Om jag kom genom kassan med en sak jag glömt betalat så hade jag sparat lite pengar. Om jag kunde smita en stund från jobbet utan att bli sedd så hade jag fått lite ledig tid. Och om jag kunde skriva ett inlägg på Facebook som retade upp folk så där lite lagom så var det en fröjd för stunden.

I tiden efter är inte min drivkraft alls densamma längre. Det som är bra för i första hand mig själv, det som ger mig glädje och det jag tjänar på är inte längre det jag söker efter. Och det som anses som fel har helt tappat sin tjusning.[2] Det som jag förr sökte mig till söker jag mig nu bort ifrån. Jag vill köra lugnt i trafiken oavsett om det finns fartkontroller eller inte, kommer jag genom kassan med en obetald vara så går jag tillbaka och betalar för den, jobbtiden den ägs av den som betalar min lön och att skriva saker enbart för att reta upp andra är helt otänkbart.

I tiden före var risken för upptäckt väldigt viktig. En förutsättning för att göra det som är fel är att risken för upptäckt måste vara liten. På väg mot tiden efter förstod jag att Gud ser allt jag gör, att allt är synligt för Gud. Att hoppas på att undgå upptäckt blev inte längre en möjlighet. Men nu i tiden efter tänker jag att det är ju inte upptäckten som spelar roll, det är ju att göra det som är bra och rätt som är viktigt, det är där drivkraften finns.

I tiden efter är viljan att göra rätt och bra som en relation till en förälder som jag håller av väldigt mycket. Jag vill inte gå emot den föräldern.[3] Inte för att föräldern ser vad jag gör eller inte, utan för att den personen helt enkelt inte tycker om att jag gör så och då låter jag bli för jag vill inte att den personen ska bli besviken på mig. Och då spelar det ingen roll om den personen ser vad jag gör eller inte, det spelar ingen roll om personen någonsin kommer att få veta vad jag gör utan det är just min vetskap att den personen tycker att en sak är fel som får mig att låta bli.

I tiden efter är det kärleken till Gud som styr vad jag gör.[4] Kärleken till Gud får mig att söka efter Guds vilja och försöka förstå den och följa den. Kärleken till Gud blir den relation som är min följeslagare nu och för evigt.

Inspiration:

[1] Johannes 3:19, Efesierbrevet 2:1-3
[2] Efesierbrevet 2:8-10
[3] Efeseirbrevet 4:30
[4] Johannes 8:29