Kristen gemenskap.
Citat markerade med ”SFB”: © Svenska Folkbibeln, se http://www.folkbibeln.se.
Övriga citat: © Svenska Bibelsälskapet, se http://www.bibeln.se
Att ge har aldrig varit att bara ge,
att ge har alltid varit att vilja få något tillbaka.
Att ge har aldrig varit med glädje,
att ge har alltid varit för att tysta samvetet.
Men den obegränsade gåva jag fått kan jag bara med glädje ta emot.
I denna glädje kan jag ge utan att vilja få tillbaka.
I denna glädje kan jag ge därför att någon annan behöver.
Din gåva är oändlig, min är blygsam.
Ju mer jag ger desto större blir glädjen av att ge.
Din kropp i en bit bröd,
ditt blod i en droppe vin
Oansenligt för ögat,
men betyder allt för mig
För vissa en ytlig tradition,
för mig vem jag är och var jag hör hemma.
Inspiration:
Matteusevangeliet 26:26-28
Medan de åt tog Jesus ett bröd, och efter att ha läst tackbönen bröt han det, gav åt sina lärjungar och sade: »Tag och ät, detta är min kropp.« Och han tog en bägare, och efter att ha tackat Gud gav han den åt dem och sade: »Drick av den alla. Detta är mitt blod, förbundsblodet som blir utgjutet för många till syndernas förlåtelse.
Markusevangeliet 14:22-24
Medan de åt tog han ett bröd, läste tackbönen, bröt det och gav åt dem och sade: »Ta detta, det är min kropp.« Och han tog en bägare, tackade Gud och gav åt dem, och de drack alla ur den. Han sade: »Detta är mitt blod, förbundsblodet som blir utgjutet för många.
Lukasevangeliet 22:19-20
Sedan tog han ett bröd, tackade Gud, bröt det och gav åt dem och sade: »Detta är min kropp som blir offrad för er. Gör detta till minne av mig.« Efter måltiden tog han på samma sätt bägaren och sade: »Denna bägare är det nya förbundet genom mitt blod, som blir utgjutet för er.
Lukasevangeliet 24:28-32
De var nästan framme vid byn dit de skulle, och han såg ut att vilja gå vidare, men de höll kvar honom och sade: »Stanna hos oss. Det börjar bli kväll och dagen är snart slut.« Då följde han med in och stannade hos dem. När han sedan låg till bords med dem tog han brödet, läste tackbönen, bröt det och gav åt dem. Då öppnades deras ögon och de kände igen honom, men han försvann ur deras åsyn. Och de sade till varandra: »Brann inte våra hjärtan när han talade till oss på vägen och utlade skrifterna för oss?«
Länge har jag famlat i viktlöshet,
famlat efter något fast att ta tag i,
famlat efter fäste för mina fötter.
Ända från den dagen min navelsträng knipsades av har famlandet varit min vardag
Dagar av skenbar stadga blandade med total viktlöshet och vanmakt.
Men så en dag sträckte Du ut din hand och sa:
”Kom till mig så ska jag ge dig fäste för dina fötter
och något att hålla dig i.”
Jag fattade tag i din hand och lät mig dras mot dig.
Ju närmare jag kommer desto fastare mark får mina fötter
Ju närmare jag kommer desto stadigare grepp får mina händer.
Utan dig skulle jag fortsätta att famla i viktlöshet och vanmakt.
Jag har dig att tacka för allt.
Varför lever jag mitt liv här, som det är?
Det är stökigt, ingen annan troende att prata med.
Jag är som den lilla växten som hittat ett jordkorn i den lilla skrevan på berget.
Kanske just för att det inte finns några andra växter runtomkring så behövs den här växten just här?
Den växten har en annan sorts möjlighet att påverka tillvaron än vad den växt som växer på en bördig plats i skogen har.
Vad gör du här, blomma, säger berget. Du är ju inte alls som vi berg är, varför växer du här?
Associationer:
Stöpta i olika former (perekskog.se)
Det började med trevande försök att prata om Ordet,
det blev till ett flöde av ord ut genom mig.
Det började som ett rop på hjälp,
det blev till en kraft som håller mig upprätt.
Det började som en flykt undan världen,
det blev till en familj som jag inte kan vara utan.
Det började som ett rop på en väg framåt,
det blev till en väg tillbaka till att bli som ett barn igen.