Länge har jag famlat i viktlöshet,
famlat efter något fast att ta tag i,
famlat efter fäste för mina fötter.
Ända från den dagen min navelsträng knipsades av har famlandet varit min vardag
Dagar av skenbar stadga blandade med total viktlöshet och vanmakt.
Men så en dag sträckte Du ut din hand och sa:
”Kom till mig så ska jag ge dig fäste för dina fötter
och något att hålla dig i.”
Jag fattade tag i din hand och lät mig dras mot dig.
Ju närmare jag kommer desto fastare mark får mina fötter
Ju närmare jag kommer desto stadigare grepp får mina händer.
Utan dig skulle jag fortsätta att famla i viktlöshet och vanmakt.
Jag har dig att tacka för allt.