Jag har i en stor del av mitt liv levt med en förutfattad mening om hur saker borde vara, om hur saker borde bli och om vad som borde hända med mig. I den här förutfattade meningen blir alla avvikelser ett problem, alla avvikelser blir nånting dåligt, alla avvikelser blir till problem som måste lösas på något vis eftersom de inte stämmer med min förutfattade mening.
Men numera lever jag mer och mer i att avsteg från min förutfattade mening istället är påminnelser om att jag lever i en förutfattad mening. Dessa påminnelser ser jag istället som gåvor.
Egentligen kan jag inte förvänta mig något alls av livet. Jag har ingen rättighet att kräva något alls. Allt som är mer än ingenting är en gåva och ett steg på den väg som jag ska leva. Avvikelserna från min förutfattade mening är inte dåliga, de är påminnelser om att det är jag som tänkt fel från början. Påminnelser om att min föreställning var fel.
Det bästa jag kan göra är att slå min föreställning i bitar, pulvrisera den, tillintetgöra den. Och istället se på varje sak som händer som nästa ögonblick i mitt liv. Precis det här har Gud redan sett ska hända, precis det här är en del av Guds kärlek för mig även om jag inte förstår hur det ska kunna vara det.
Men jag har ju bara levt 54 år än så länge och det är ju så att det som händer kanske inte är det bästa som kan hända i ett kort perspektiv, utan det Gud ser på är helheten. Och det som är det bästa för evigheten har ju inte jag en aning om men eftersom Gud vet så är det bästa jag kan göra att lyssna på Gud istället för min förutfattade mening.