Gud är fullständigt närvarande i allt, i alla, i allt som sker. Överallt, genom tiden, jämnt och ständigt.
Men Gud är upptagen med verkligheten…
Om jag då lever i föreställningen om att saker är på ett annat sätt än vad de verkligen är, då är ju inte jag i verkligheten. Och om jag inte är i verkligheten, hur ska jag då kunna erfara Gud för Gud är ju inte där?
Det är ju inte för att Gud är på fel ställe, det är ju jag som är på fel ställe.
Jag kan ju inte veta något annat om verkligheten än vad som är just här och nu. Jag måste hela tiden jobba för att tvätta bort mina föreställningar om nuet. Det är mina föreställningar som gör att jag hamnar på fel ställe.
Men i de stunder som jag inte lever i mina föreställningar utan bara är närvarande här och nu, det är då jag erfar Guds närvaro, i allt.