Senaste inläggen

Man kan vara tacksam för det man får och förlåta dem som gör en illa. Eller så kan man åtrå det man inte får och vara arg på dem som gör en illa. Tacksamhet och förlåtelse eller åtrå och ilska. Två olika förhållningssätt som kommer att prägla människor och värld på helt olika sätt.

I hoppet finns en möjlighet att möta detta livet med engagemang och göra allt det som är rätt och bra här och nu.
I hoppet finns en trygghet att oavsett vad som sker så är vi i Guds händer, för evigt.

Inspiration:

Plussord – Engasjement og trygghet

En grupp människor ska bestiga ett högt berg. De studerar kartor, fotografier och liknande för att se hur vägen kommer att se ut, vilka hinder de kan behöva tackla. De ser bland annat en djup glaciärspricka som bäst korsas genom att fälla en stege som över den.

Men för de som ska bära utrustningen kan det ju vara svårt att förstå varför de ska bära med sig en stege när de har all klätterutrustning med sig som behövs för att bestiga berget. För dem går det inte att förstå eftersom de inte har sett det som kommer.

Den som har sett den väg jag ska vandra vet ju precis vad jag behöver för att bäst klara av den och kan också förbereda mig för den vägen på bästa sätt. Men för mig som inte sett vägen kan förberedelserna vara svåra att förstå. 

När Gud ingriper i händelserna är det bästa jag kan göra att vara tacksam även om det är svårt att förstå varför det måste ske på just detta vis. Gud som sett alla mina dagar kommer att i sin kärlek se till att jag blir förberedd för dem på bästa sätt.

Inspiration:

Psaltaren 139:16

Dina ögon såg mig när jag bara var ett foster. Alla mina dagar blev skrivna i din bok, formade innan någon av dem hade kommit. (SFB)

Jag har i en stor del av mitt liv levt med en förutfattad mening om hur saker borde vara, om hur saker borde bli och om vad som borde hända med mig. I den här förutfattade meningen blir alla avvikelser ett problem, alla avvikelser blir nånting dåligt, alla avvikelser blir till problem som måste lösas på något vis eftersom de inte stämmer med min förutfattade mening.

Men numera lever jag mer och mer i att avsteg från min förutfattade mening istället är påminnelser om att jag lever i en förutfattad mening. Dessa påminnelser ser jag istället som gåvor.

Egentligen kan jag inte förvänta mig något alls av livet. Jag har ingen rättighet att kräva något alls. Allt som är mer än ingenting är en gåva och ett steg på den väg som jag ska leva. Avvikelserna från min förutfattade mening är inte dåliga, de är påminnelser om att det är jag som tänkt fel från början. Påminnelser om att min föreställning var fel.

Det bästa jag kan göra är att slå min föreställning i bitar, pulvrisera den, tillintetgöra den. Och istället se på varje sak som händer som nästa ögonblick i mitt liv. Precis det här har Gud redan sett ska hända, precis det här är en del av Guds kärlek för mig även om jag inte förstår hur det ska kunna vara det. 

Men jag har ju bara levt 54 år än så länge och det är ju så att det som händer kanske inte är det bästa som kan hända i ett kort perspektiv, utan det Gud ser på är helheten. Och det som är det bästa för evigheten har ju inte jag en aning om men eftersom Gud vet så är det bästa jag kan göra att lyssna på Gud istället för min förutfattade mening.