Aldrig har jag varit hemma,
alltid har jag varit borta.
Aldrig har jag varit i ro,
alltid har jag varit på flykt i oro.
Men så en dag såg jag skylten,
skylten som pekade ut en väg.
Skylten pekade ut en väg,
och skylten bar mitt namn.
Jag förstår att det är min väg,
och att den är där för att jag ska följa den.
Den leder inte åt samma håll som den väg jag hittills följt,
den leder åt det håll dit jag nu måste gå.
Vägen ropar på mig med hög stämma,
ljuset som lyser upp den bländar mina ögon.
Jag håller för öronen men det hjälper inte,
jag blundar men ser ändå.
—
Jag har fått min väg utpekad
och det är den jag följer.
Inte för att den just nu är den enklaste vägen,
jag följer den eftersom den är utpekad åt just mig.
Vägen är smal och lockelserna är många,
att följa vägen är att hålla sig från lockelserna vid sidan av vägen.
Allt eftersom jag vandrar växer sig lockelserna starkare,
planterade där av någon som vill locka mig bort från min väg.
Jag förstår inte varför detta händer just mig,
men den frågan är allt mindre viktig.
Mitt fokus blir nu på min väg,
och att hålla mig kvar på den.
Inspiration:
Psaltaren 94:12-19
Lycklig den som du, Herre, fostrar och undervisar genom din lag. Du ger honom ro i onda dagar, medan graven grävs åt de gudlösa. Ty Herren förskjuter inte sitt folk, han överger inte sin egendom. Den rättfärdige skall få sin rätt och alla redbara ha en framtid. Vem försvarar mig mot de onda, vem tar mitt parti mot ogärningsmän? Om inte Herren kom till min hjälp skulle jag snart få bo i tystnaden. När jag är rädd att tappa fotfästet håller din godhet mig uppe, Herre. När mitt hjärta är fullt av bekymmer gör din tröst mig glad.