Jag tar ett par steg
bort från vardagen
Ljudet av det välbekanta
blir med ens lite svagare
Jag fortsätter mot det tysta
Ljudet av det välbekanta blir för varje steg
lite mer avlägset,
lite mindre betydelsefullt
och lite mer främmande
Jag fortsätter ut i det tysta
Det tysta blir mer påtagligt
Det välbekanta sorlet
finns nu endast
som en avlägsen påminnelse
Jag fortsätter ut i det tysta
Det tysta omsluter mig
som en nytvättad filt,
lite kall och obehaglig,
men med ett gott löfte
Jag fortsätter ut i det tysta
Det tysta värmer hela mig
Det välbekanta sorlet är bortglömt
Vad spelar egentligen någon roll,
förutom tystnad?
Jag fortsätter ut i det tysta
Sorlet är sedan länge bortglömt.
Där ute i det tysta finns det något?
Där ute i det tysta ser jag något?
Jag fortsätter ut i det tysta
Tystnaden ropar på mig,
tystnaden kallar på mig.
Här ute i tystnaden
finns det som är för just mig.
Jag är i tystnaden
och tystnaden omsluter mig.
Jag är i tystnaden
och tystnaden är i mig.
Här i tystnaden
hörs bara skapelsen
Här i tystnaden
finns vandringens budskap
Inspiration:
Psaltaren 23:1-4
En psalm av David. Herren är min herde, mig ska inget fattas. Han låter mig vila på gröna ängar, han för mig till vatten där jag finner ro. Han ger liv åt min själ, han leder mig på rätta vägar för sitt namns skull. Även om jag vandrar i dödsskuggans dal fruktar jag inget ont, för du är med mig. Din käpp och stav , de tröstar mig.