I min stund av fasa är jag ej längre rädd,
i min stund av fasa känner jag hopp i Dig.
I min stund av fasa har jag inget av värde att förlora,
i min stund av fasa kan inget av värde förgås.
I min stund av fasa är mitt skal som tunnast,
i min stund av fasa lyser Du som starkast.
Inspiration:
Psaltaren 88:14-19
Jag ropar till dig, Herre, om morgonen stiger min bön till dig. Varför stöter du bort mig, Herre, och döljer ditt ansikte för mig? Från min ungdom var jag plågad intill döden, du fyller mig med skräck, min kraft är slut. Din vrede går fram över mig, fasorna gör mig till intet. De sluter sig om mig som vatten, de omger mig ständigt. Du har drivit bort mina vänner och fränder, mina förtrogna tar du ifrån mig.’
Psaltaren 91:14-16
Han håller fast vid mig, och jag räddar honom, jag skyddar honom, ty han känner mitt namn. Han åkallar mig, och jag svarar honom, jag är med honom i nöden, jag befriar honom och ger honom ära. Jag skall mätta honom med ett långt liv och låta honom erfara min hjälp.
Andra Korinthierbrevet 12:9
Men han svarade: »Min nåd är allt du behöver.« Ja, i svagheten blir kraften störst. Därför vill jag helst skryta med min svaghet, så att Kristi kraft kan omsluta mig.
Men jag lever, fast inte längre jag själv, det är Kristus som lever i mig. Så långt jag ännu lever här i världen lever jag i tron på Guds son, som har älskat mig och offrat sig för mig.
I svagheten blir kraften störst.